SKÄLVA – ute nu!
”Jag är ett geni och det är inte ni.”
Ibland vill man inte skriva en presstext längre än så. I övrigt bara tillägga: lyssna själva.
Det är H. Self (till vardags känd som Henric Hammarbäck) som skrivit raden, från låten ”Hade Jag Bara Sluppit Skador”. Svensk countrys Muhammad Ali förärar sig själv lysande recensioner innan första gong-gongen ens är slagen. Kaxigt är cool. Men han håller vad han lovar. Slår knockout.
Efter två kritikerhyllade album på engelska är det här debuten på svenska. Titel: ”Skälva”.
Outlaw country är en egen genre på andra sidan Atlanten med sisådär 50 år på nacken, men där handlade det om att revoltera mot Nashvilles regelverk och klichéer för hur det skulle låta, om konstnärlig frigörelse mer än att låtarna generellt sett handlade om livet på andra sidan lagen. Merle Haggard, Waylon Jennings, Willie Nelson, Kris Kristofferson…
H. Self ordnar på ”Skälva” upp det rent olagliga. Hart när varenda historia i varenda text innehåller saker som man kan ställas inför rätta och ges dryga böter eller låsas in på lämpligt fängelse för: narkotika, smugglingsresor, värdetransportrån…
Ska vi ta i? Ska vi kalla det Sveriges första album som på ett personligt, självupplevt sätt, är outlaw country?
– Jag var redan som liten hemma i Sala fascinerad av folk i utanförskap, alltid tyckt att de människorna varit mest spännande. Det jag skriver grundar sig alltid i en självupplevd sanning. Det är viktigt. Sen kan det ibland vara en annan persons historia, och man smyckar ju ut och bygger vidare, men allt är i grunden autentiskt, allt är väldigt nära mig.
Ingenting av det här vore mycket värt om inte H. Self hade en innerlig röst och melodier att dö för. Och han hanterar sina ämnen med fin pensel, inte med målarroller. Det är kärlek och solidaritet med dem som lever i utanförskapet. Det är det radikala grodperspektivets politik. Politik utan slagord, politik genom dem man lierar sig med och känner för.
– Cornelis Vreeswijk sa att han ville ge knarkaren ett ansikte. Det vill jag också. Ge en värdighet till de här människorna. Dem det sällan eller aldrig skrivs om. All den otroliga talang som går till spillo i utanförskapet…
De missanpassade påminner mycket om de välanpassade, om man tittar och tänker efter, som H. Self sjunger i ”Gemenskap”.
”Även missbrukare lämnar i skolan
Och nattar barn och lagar mat som ett proffs
Vissa funkar på endast några timmar
Många hjältar här ibland oss
Även missbrukare lämnar i skolan…”
Man nynnar med. Just nynnar – för det är ett intimt, sparsamt instrumenterat album. De trummor som finns går på kattassar, och de elgitarrer som finns viskar. Det är H. Self med sin röst och sin akustiska gitarr som är grunden rakt igenom.
Som att hänga med din bästa polare med ett glas starkt vid ett stearinljus och han eller hon sjunger ut sitt hjärta tvärs över bordet.
Allt – resan på svenska språket – började med ”Maggie Brown”. Redan en evig klassiker i svensk country och mangrant hyllad av… alla. 2024 års bästa låt.
– Ett brev till min exfru. Vi lyssnade mycket på Maggie Brown. Hon kommer in i en låt – ”First There Was” – i dokumentären ”Searching for the Wrong-Eyed Jesus”, Johnny Dowd sjunger först, det är fruktansvärt, men en minut och 20 sekunder in i låten kommer Maggie Brown med sin röst… Vi blev helt tagna. Det är därför jag sjunger: ”Spola fram”. Jag hatar låtskrivare som säger att låten kom färdig och flygklar, men här var det nästan så. Gick väldigt fort.
”Jag saknar dig inte längre
Och du ska veta att jag mår bra
Men i dag kom Maggie Brown på
Henne har jag inte hört sen du bad mig dra…”
Det ska sägas, H. Self hade dessförinnan bevisat att han kunde skriva på svenska mer än väl, då som partner till David Ritschard, låtar som ”Sverigerocken”, ”Rockbotten”, ”Än Går Det Vågor”, ”Duplantis Blues”, med flera, det är 50 procent H. Self.
– Men jag ville hålla isär det från mitt eget. Det fanns inte på världskartan att jag skulle sjunga på svenska. Och sen… Inte för att ”Maggie Brown” blev en monsterhit, men den är på långa vägar det största jag har gjort, och då får man väl köra på det ett tag, skriva på svenska…
Det här speglas i att H. Selfs musikaliska rötter är helt anglosaxiska.
– Allt började med Rolling Stones. Mina första riktigt stora idoler, jag levde, andades och sket Rolling Stones. Rock ‘n’ roll, country, soul, blues, allt fanns där. Jag ville vara Keith. Varje dag. Det är min musikaliska grund och genom det kom Gram Parsons in i bilden. Och på det Ronnie Self. Jag är enormt influerad av honom. Bästa jag hört. Han skrev på 50-talet en stor hit till Brenda Lee: ”I’m Sorry”. Annars var han en rockabillykille. Jag tog mitt artistnamn efter honom.
Det svenska är inte bara nytt som eget uttryck, han har knappt lyssnat på det, förrän på senare tid: Cornelis, Olle Ljungström och Magnus Lindberg nämns som inspirationskällor.
Det egna komponerandet kom samtidigt med den första gitarren utan att ta omvägen via andras låtskatter. Ovanligt. Rolling Stones, Beatles, Bob Dylan, alla började de i olika grad med att tolka andras material.
– För mig var det egna låtar mer eller mindre direkt, långt innan jag behärskade gitarren. Varför kan jag inte ens svara på. Lusten fanns där.
Bland det vackraste på plattan är likafullt en cover, den enda jämte elva original: ”Rap Är Ingen Konst”. Till en skir melodi, till toner perfekta för en naturromantisk visa, sjunger H. Self en gangster-rap-text, en eftertänksam, insiktsfull text, dock gangster. Det är ett laddat möte mellan två världar. En blivande diamant i Sveriges visskatt – och en cover på Yasins original från 2023 (som inte är visa).
– Det är en politisk programförklaring, tycker jag, för var man står.
Hela ”Skälva” är en politisk programförklaring. H. Self vet i vilket lag han spelar.
Tore S Börjesson, journalist och författare
Ljud på!